Eric's perspektiv;

Att se Fannie ligga där på sängen helt borta, var inte kul.. men samtidigt visste jag om att hon är stark och klarar detta, ingen skulle ta Fannie ifrån mig, inte för att någon hotade med det heller.. men jag orkar verkligen inte ringa till polisen och berätta allt och sen blir det förhör, hit och dit. Nej, jag väntar tills Fannie vaknar och jag kommer stå vid hennes sida.

Jag bara satt bredvid henne på sängkanten timme efter timme utan någon blick eller reaktion. Chocken i min kropp hade inte lättat något alls, jag vet inte hur det är med henne, hur hon mår psykiskt och fysiskt.

Tårarna pressade sig fram i mina ögon och snart var hela min kind blöt. Med min händer mot huvudet böjde jag mig ner mot knäna och kände sakta men säkert att jag somnade.

....

Drömma är nog det skönaste man kan göra.. just nu drömde jag om att jag satt i baren vid poolen och drack en Tequila, tills jag plötsligt får några fingrar i huvudet.

- Eric, Eric, Eric? Hördes en låg röst. Detta var inte i min dröm.

Med ett hastigt ryck ställde jag mig upp och fick syn på Fannie som låg yrvaken i sängen med mascara runt hela ögonen, jag såg hur hon drabbades av panik.

- Fannie! Ta det lungt.. Håll om mig.. Ta det lungt, det är bara jag. Jag tyckte det var så hemskt att se Fannie såhär.

- Jag vill inte, jag vill inte.. skrek hon bara..

Jag tog ett stadigt grepp runt om henne och pressade henne hårt intill mig. På något sätt kändes det som att jag lugnade henne för till sist, lugnade hon ner sig.

- Vad hade hänt om du inte hade kommit in och räddat mig, du är min hjälte .. Sa hon oroligt.

- Jag hade aldrig låtit något hända dig hjärtat, det vet du ! Försäkrade jag.

- Snälla ring inte polisen!

- Nej, jag lovar.. Men då måste du lova mig att berätta allt som hände, även om det är jobbigt.. för jag måste veta, du kan inte gå och hålla det inne! Sa jag.

- Jag älskar dig Eric för den du är, ingen är som du! Du är speciell..

- Jag älskar dig med! Sa jag och kramade om henne..

Var är mina tre önskningar när jag behöver dem som mest? Jag hade använt alla önskningarna till Fannie då!

- Vill du ha något speciellt att äta? Jag går och hämtar vad du vill!

- Jag vill ha frukt, annanas. Sa Fannie.

- Något mer? Jag går direkt ner och köper det..

- Nää.. och du Eric? Snälla säg ingenting om detta till mina föräldrar!

- Jag lovar.. men det är bäst om du säger det själv till dem, för du måste berätta.. ja..

- Hm, jag får se! Sa Fannie och såg galet ledsen ut.

När jag passerade receptionen kom jag och tänka på blickarna jag fick igår.. men idag var det som ingenting.. Dem var lika glada som alltid och hejade alltid när jag gick förbi.

Utanför hotellet stod en polisbil och pratade med ett par ungdomar, jag fick genast en rysning i min kropp, men gick bara förbi utan att slänga ett öga dit.

Solen sken, folket skrek, bilar tutade, det var vanlig utlandsmiljö. Plötsligt kom jag och tänka på Jens och Cecilia. var blev dem av? Vi hade inte hört något från dem, trots att dem bor i samma hotell som oss. konstigt.

När jag kom in i 'solo-market' som affären hette, blev jag kall av luften som strömmade mot min kropp.. det var så ruskigt kallt, jag förstår inte att någon skulle vilja jobba här inne. Jag skyndade mig att ta annanasen som låg i kylen och gick till kassan, det blev en euro och tjugotvå cent. Snabbt gav jag mannen pengarna bakom kassan och nästintill sprang tillbaka till hotellet, in i hissen till vår dörr..

Dörren var helt öppen, jag sprang in, Fannie låg inte i sängen, toaletten var tom, var är Fannie, inte stod hon ute på balkongen heller, var är hon? Jag fick panik, släppte annanasen på golvet, sprang ut i hotellhallen, kunde inte skymta Fannie någonstans. Paniken tog över min kropp, jag kunde knappt andas, varför händer detta mig? Hon får inte försvinna.. Plötsligt ser jag en mörk skugga bakom hörnet till trapphuset och in kommer Fannie.

- Fannie, förhelvete! vet du hur rädd jag blev?!

- What? jag var bara och hämtade is till vattnet. Sa hon förvirrat.

- Oh, fan asså.

Sen gick vi in på rummet och satt i sängen och käkade massa annanas.

- Han hetter George. Sa Fannie.

- Va? vad snackar du om?

- Ja, han igår.

Fannie lät sansad i rösten.

- Jag ångrar mig att jag inte dödade honom. Utbrast jag.

- Nä, Eric.. Det gör du inte. Det du gjorde, kan endast hjältar göra, och du är MIN hjälte!

- Jag skulle aldrig förlåtit mig själv om något hände dig, fan vad jag skulle bli pissed of på mig själv.

Vi satt i säkert en timme och pratade om allt som hade hänt och allt som existerade. På något sätt kändes det som en lättnad, rummet gick från tyngre till mjukt, det var så skönt luften blev så mycket bättre. Fannie började även skratta åt saker nu, händelsen var som glömd, tills Fannie började få riktigt ont i magen, verkligen ont.

Fannie började röra sig i fosterställning och gnida sig. Jag märkte att det var något som inte riktigt stämde.

- Fannie, hur är det?

- Eric, ring ambulans jag klarar det inte mer.. sen slocknade hon.

Jag greps av panik, vad händer?! var är mobilen?

- 911 , hördes en röst i telefonen..

__________________________________________________________________________________

Tack för kommentarerna, ni är underbara, det känns så bra att vara igång igen, jag har faktiskt saknat detta! ♥

kram på er! :*

Jääätte bra kapitel!

Jätte bra kapitel :D

Hej! Allt bra med dig?

Läs min blogg som handlar om mitt liv med adhd och depression, den dagliga kampen om ett bättre liv. Följ även mitt intresse iinom fotograafi.

Säg till om du vill göra bloglovin eller länkbyte!

Kram. Btw, det vore kul om vi kunde kommentera varandras bloggar nån gång om dagen? tycker alltid det är kul med kommentarer :)

Åh shit va händer?! Måste veta nuuuuu! Så sjukt bra. <3 Och du ska veta att jag har saknat denna novellen supermycket! :* Kram!

sjuuukt braa