- Hey, we need an ambulance to the hotel Palace, room 412 quick..

- okey, tell me, what has happen? sa tjejen lungt och sansat från larmcentralen. Jag blev arg, jag tänkte inte förklara allt.

- Just HURRY! jag kände hur jag lade betoning på sista ordet.

Snabbt lade jag på luren och gick tillbaka till Fannie, hon log med ögonen halvöppna, jag blev ännu en gång rädd. Denna resa skulle vara en avkoppling, men förvandlas och blir till en mardröm istället.

- Fannie, är du vaken?

- Ehhmm.. harklade Fannie fram.

-Fannie, du får inte lämna mig, det kommer hjälp snart!

- jag älskar dig! Sa Fannie med en lidande röst och in genom dörren kom två män klädda i en blå tröja och svarta byxor, med bår.

Fannie's mening ekade fortfarande i mitt huvud.

" jag älskar dig, jag älskar dig "

Skulle jag mista henne nu? Det finns inte bara och jag kan inte ringa hennes föräldrar, jag vill inte oroa dem..

jag tog min och Fannies telefon och följde efter ambulansmännen ut i hissen efter jag låste hotelldörren. Jag tog tag i Fannie hand och kramade den hårt, men jag fick ingen respons. Mina tårar föll ner en efter en på min kind, folket i receptionen stod och stirrade på oss med häpnadsväckande ögon. En av ambulansmännen vände sig åt mig..

- It's gonna be okay, don't worry!

Lätt för honom att säga, detta är faktiskt min flickvän som ligger på båren, inte din. Tack för din empatiska tanke, men den hjälper faktiskt inte här, tänkte jag. Jag fick sitta i framsätet hos föraren, men jag klarade inte mig utan att titta bak, jag såg att mannen som försökte visa empati innan satte fast en kanyl i armen på Fannie, som han sedan sprutade in en gele-liknande sörja, Fannie som alltid är rädd för sprutor, tur att hon inte är vid medvetande just nu. För då hade hon fått panik.

Det tog mindre än fem minuter tills vi var inne på sjukhuset, folk strömmade där inne, jag mötte på folk som grät, som skrattade och som såg allmänt ledsna ut.. Jag hoppas att jag skulle vara en av dem som skrattade. Två unga tjejer i tjugofemårs ålder tog tag i Fannies bår och fortsatte in mot korridorerna, männen försvinner och jag följde tjejerna hack i häl till dem gick in i ett rum där jag var tvungen att stanna utanför, jag var tvungen att sätta mig ner så att jag inte skulle svimma och som tur var, så fanns där en lila plaststol precis utanför rummet. Teven som hängde uppe på den vita vägen störde bara mig, det pratades bara spanska och jag förstod ingenting.

Nervositeten gick som strålar åt alla håll i min kropp, jag väntade på ett besked, vad skulle felet vara? Jag ville inte ens chansa på vad som hade hänt, sen kom en läkare mot mig och en civil-kläd person.

- Hej, jag heter Annika och jag är tolk. Berättade den civil-klädda.

- Okej, vad är det för fel på henne?

Medans Annika pratade med läkaren, blev jag nervös..

- Jo, det är en infektion i nedre delen av magen, men det ska dem fixa, hon kommer få antibiotika och kan troligtvis lämna sjukhuset ikväll om hon piggnar till..

Jag pustade ut en lättnads-suck.

- tack, sa jag och log.

Jag satte mig ner i stolen, läkaren och tolken försvann bakom hörnet, skönt att det inte var något allvarligare.

Mobilen hade satt sig på sniskan i min ficka, så jag tog upp den och tänkte...

Ska jag ringa Fannies föräldrar? Inte? jo..

Jag scrollade ner i mina kontakter och hittade Fannies pappa och ringde.

Han svarade fort.

- Hej Eric!

- Hej, hur är det? sa jag sansat för att inte låta upprörd

- Jo, det är strålande, hur har ni det?

- Ehm.. Jo, få inte panik nu, för allt är fixat.. allt är under kontroll.. Men igår blev Fannie nära på att bli våldtagen, men jag märkte det och hindrade det, och just nu ligger hon på sjukhus för hon fick ont i magen igår och det visade sig vara infektion i magen.. men hon kommer hem ikväll igen.

- Men herregud.. jag kommer ner direkt. jag måste prata med henne.

- Nej! kom inte ner, Fannie kommer hem snart.. Jag lovar att hon ringer dig så fort hon kommer hem, ta det lungt.. jag skulle inte säga att du skulle stanna hemma om det var allvarligare än vad det är nu!

- Okej, men jag är hennes pappa,

- Jag vet, jag är henne pojkvän, jag vet hur jag ska handskas med det här, jag lovar, men jag ville bara du skulle veta vad som hänt.. och vi kommer hem om fyra dagar!

- Eric, jag litar på dig och be henne ringa mig direkt sen! LOVA! jag kommer inte sluta oroa mig förrens jag har hört hennes röst.

- Ta det lungt hon ringer sen, hej!

- hejdå.

Jag blev nästan lite hjärtskärrad efter samtalet, jag visste hur chockad han blev, men han ska inte komma ner här för detta, för hon är ju inte döende..

En läkare kom mot mig och pekade in mot Fannies rum, jag fick komma in!

Det kändes som jag fick eld bakom skorna, som i vissa tecknade filmer, så man flyger fram.

Salen luktade bara unket, usch. Men där låg Fannie, med drop. Ohh, vad glad jag blev av att se henne, men hon var inte vaken.

Jag lade mitt huvud mot sängen och höll henne i handen, plötsligt greppade hon hårt om min hand och öppnade ögonen.

- Fannie!

- Eric, sa hon med en tyst röst.

- Detta som du har varit med om får inte hända, detta är för mycket.

- Du är fortfarande min hjälte Eric. tack!

- Ingenting att tacka för, klart att jag finns där för dig. Jag har även ringt din pappa och berättat allt.

Fannie gav mig en allvarlig blick, och tittade sedan bort igen.

- Vad sa han?

- Han ville komma ner, men jag sade till honom att stanna för vi klarar oss själva! Han blev orolig, men väntar på att du ska ringa honom senare idag..

- Ännu en sak att tacka dig för Eric.. för att du håller lugnet i honom.´

Jag sträckte mig över henne och pussade henne lätt på munnen.

- Jag vill bara till hotellet och tillbringa dem sista dagarna med dig där och sedan åka hem och fortsätta livet med dig!

- Fannie, det lovar jag dig.. det kommer du få göra, vi klarar detta, tillsammans, du och jag.

Läkare konstaterade att vi skulle få lov att åka hem ikväll igen, Fannie fick antibiotika som skulle ta bort infektionen.