Sötaste läsare ! <3
Hej !
Jo det blir inget kapitel idag, pga att jag ligger hemma sjuk med feber och är jätte-förkyld.. Men så fort jag piggnar till ska ni få massa kapitel !
Kram <3
break of dawn ♥ - kapitel 28
Fannie's perspektiv;
Det skulle bli så skönt att komma hem till hotellet igen och bara ta det lungt.. med Eric. Fast helst av allt ville jag egentligen bara hem till mitt hus och familj.. Men tre dagar till skulle jag väl överleva.
När jag reste mig upp ur sjukhussängen blev jag alldeles yr och kände att allt snurrade, men det gick över. Eftersom det brukar bli så när man legat ner för länge. Mitt hår kändes så fettigt och flottigt, jag ville bara ta en varm dusch så jag kunde känna mig fräsh igen. Vi gick till receptionen på sjukhuset och dem skrev ut mig, sen fick vi åka taxi tillbaka till hotellet. Receptionisterna tittade på mig när jag kom in och vinkade glatt, jag förstod att dem hade lagt märke till att jag blev utburen i ambulans på en bår igår, tanken skrämde mig. När vi var påväg upp med hissen, så kände jag hur mitt huvud sprängde.. jag behövde verkligen vila.
Både jag och Eric lade oss på sängen och tittade på varandra och log.
- Jag kan inte fatta att allt detta som hänt, hände på samm gång.. Sa Eric med en nedstämd ton.
- Det är sånt som händer, man kommer möta på motgångar hela sitt liv..
Jag tog honoms hand, flyttade min kropp närmare honoms och lade hans hand över min midja.
- När jag ligger nära dig, känner jag mig så trygg Eric!
- Du är för söt hjärtat.
Sedan somnade båda två.. och vaknade upp av att bilar tutade utanför balkongen, snabbt haffade jag min mobil och kollade klockan, 21.00.
- Fan Eric, klockan är nio, vi kan inte sova på dagen och vara uppe på natten, nu kommer vi inte att somna om.
- Skitsamma, har du ont i magen?
- Ja, lite.
- Ska jag hämta tabletterna till dig?
- Ja, om du vill!
Eric försvann in på toaletten, jag hörde att han rotade i min necessär och ut kom han från toaletten med mina tabletter och en flaska vatten.
- Tack! Sa jag och satte mig upp i sängen med en besvärande min.
- Vill du äta något idag?
- Nja, är inte speciellt sugen på något, men kanske lite pizza? Vi kan dela?
- Ja, det kan vi göra, jag är inte så speciellt sugen på mat heller, så det blir bra.
Eric's perspektiv;
Det gjorde ont inuti mig att se Fannie på detta viset, fast än jag visste att allt skulle bli bra igen så fanns det fortfarande chock och oro inom mig.
- Vad vill du ha för pizza då?
- Ta en med annanas och typ svamp? sa Fannie.
- Okej, jag kommer snart, och du stannar här! om det är något så ring mig!
Annanas är Fannies favorit-frukt, hon vill alltid ha det.. men jag hade inget emot det så jag kan lika gärna äta det. Jag skyndade mig ner på pizzerian som låg precis bredvid hotellet, det dånade musik från stället. Skulle inte dem stänga snart? klockan var ändå halv tio på kvällen.
Jag berätta för pizza-mannen att jag ville ha en Tropicana som jag skulle ta med, han bara nickade och log. Jag väntade i säkert tio minuter, sen var den klar.
Snabbt skyndade jag mig upp på hotellet till dörr 412 igen, och där låg Fannie och spelade spel på sin mobil.
Pizzan slängde jag på sängen och gick sedan och hämtade två flaskor med vatten i kylen under teven.
Jag tror aldrig att pizza har smakat så gott som den gjorde, helt underbar. Men det var jag och Fannie oense om. Hon tyckte den var för fet.
- Ska vi kolla teve eller något?
- På spanska? Vi kommer inte fatta någonting!
- Men vi kan kolla om det finns någon svensk kanal? Vilket jag inte tror men vi kan kolla.
Vi hittade en spansk kanal där en film visades och sen hittade vi även svensk text, vilket var ett mirakel enligt oss.
Jag kände hur Fannie kom närmare mig, och till sist tog jag ett grepp om hennes midja och lade henne intill mig, sedan pussade jag henne på halsen ett flertal gånger. Fannie vände sig om, våra läppar och tungor mötte varann, det var mysigt. Vi glömde helt bort filmen..
- Var blev Jens och Cecilia av efter klubben? Har du sett till dem? Frågade Fannie.
- Nä, jag undrar samma, jag har inte sett dem sen dess..
- Kan inte du gå dit och kolla?
- Jo, det kan jag faktiskt göra.. imorgon! Sa jag.
- Ja, tyckte du dem var lite konstiga när vi hängde med dem på klubben iförrgår?
- En aning skumma, japp!
Det skulle bli så skönt att komma hem till hotellet igen och bara ta det lungt.. med Eric. Fast helst av allt ville jag egentligen bara hem till mitt hus och familj.. Men tre dagar till skulle jag väl överleva.
När jag reste mig upp ur sjukhussängen blev jag alldeles yr och kände att allt snurrade, men det gick över. Eftersom det brukar bli så när man legat ner för länge. Mitt hår kändes så fettigt och flottigt, jag ville bara ta en varm dusch så jag kunde känna mig fräsh igen. Vi gick till receptionen på sjukhuset och dem skrev ut mig, sen fick vi åka taxi tillbaka till hotellet. Receptionisterna tittade på mig när jag kom in och vinkade glatt, jag förstod att dem hade lagt märke till att jag blev utburen i ambulans på en bår igår, tanken skrämde mig. När vi var påväg upp med hissen, så kände jag hur mitt huvud sprängde.. jag behövde verkligen vila.
Både jag och Eric lade oss på sängen och tittade på varandra och log.
- Jag kan inte fatta att allt detta som hänt, hände på samm gång.. Sa Eric med en nedstämd ton.
- Det är sånt som händer, man kommer möta på motgångar hela sitt liv..
Jag tog honoms hand, flyttade min kropp närmare honoms och lade hans hand över min midja.
- När jag ligger nära dig, känner jag mig så trygg Eric!
- Du är för söt hjärtat.
Sedan somnade båda två.. och vaknade upp av att bilar tutade utanför balkongen, snabbt haffade jag min mobil och kollade klockan, 21.00.
- Fan Eric, klockan är nio, vi kan inte sova på dagen och vara uppe på natten, nu kommer vi inte att somna om.
- Skitsamma, har du ont i magen?
- Ja, lite.
- Ska jag hämta tabletterna till dig?
- Ja, om du vill!
Eric försvann in på toaletten, jag hörde att han rotade i min necessär och ut kom han från toaletten med mina tabletter och en flaska vatten.
- Tack! Sa jag och satte mig upp i sängen med en besvärande min.
- Vill du äta något idag?
- Nja, är inte speciellt sugen på något, men kanske lite pizza? Vi kan dela?
- Ja, det kan vi göra, jag är inte så speciellt sugen på mat heller, så det blir bra.
Eric's perspektiv;
Det gjorde ont inuti mig att se Fannie på detta viset, fast än jag visste att allt skulle bli bra igen så fanns det fortfarande chock och oro inom mig.
- Vad vill du ha för pizza då?
- Ta en med annanas och typ svamp? sa Fannie.
- Okej, jag kommer snart, och du stannar här! om det är något så ring mig!
Annanas är Fannies favorit-frukt, hon vill alltid ha det.. men jag hade inget emot det så jag kan lika gärna äta det. Jag skyndade mig ner på pizzerian som låg precis bredvid hotellet, det dånade musik från stället. Skulle inte dem stänga snart? klockan var ändå halv tio på kvällen.
Jag berätta för pizza-mannen att jag ville ha en Tropicana som jag skulle ta med, han bara nickade och log. Jag väntade i säkert tio minuter, sen var den klar.
Snabbt skyndade jag mig upp på hotellet till dörr 412 igen, och där låg Fannie och spelade spel på sin mobil.
Pizzan slängde jag på sängen och gick sedan och hämtade två flaskor med vatten i kylen under teven.
Jag tror aldrig att pizza har smakat så gott som den gjorde, helt underbar. Men det var jag och Fannie oense om. Hon tyckte den var för fet.
- Ska vi kolla teve eller något?
- På spanska? Vi kommer inte fatta någonting!
- Men vi kan kolla om det finns någon svensk kanal? Vilket jag inte tror men vi kan kolla.
Vi hittade en spansk kanal där en film visades och sen hittade vi även svensk text, vilket var ett mirakel enligt oss.
Jag kände hur Fannie kom närmare mig, och till sist tog jag ett grepp om hennes midja och lade henne intill mig, sedan pussade jag henne på halsen ett flertal gånger. Fannie vände sig om, våra läppar och tungor mötte varann, det var mysigt. Vi glömde helt bort filmen..
- Var blev Jens och Cecilia av efter klubben? Har du sett till dem? Frågade Fannie.
- Nä, jag undrar samma, jag har inte sett dem sen dess..
- Kan inte du gå dit och kolla?
- Jo, det kan jag faktiskt göra.. imorgon! Sa jag.
- Ja, tyckte du dem var lite konstiga när vi hängde med dem på klubben iförrgår?
- En aning skumma, japp!
Jag höll Fannie i ett fast grepp igen och pussade henne, det kändes så bra att hon var något sådär bra igen!
_____________________________________________________________________________________________
whop whop, ännu ett kapitel, känns bra! :) ♥
glöm inte att kommentera söta läsare ♥
kram!
_____________________________________________________________________________________________
whop whop, ännu ett kapitel, känns bra! :) ♥
glöm inte att kommentera söta läsare ♥
kram!
FÖRLÅT FÖR KORTA KAPITEL, MEN JAG SKA BLI BÄTTRE PÅ LÄNGDEN, NÄSTA KPITEL KOMMER BLI DUBBELT SÅ LÅNGT! LOVAR!♥
break of dawn ♥ - kapitel 27
Jag tog ett djupt andetag och fick modet till att svara.
- Hey, we need an ambulance to the hotel Palace, room 412 quick..
- okey, tell me, what has happen? sa tjejen lungt och sansat från larmcentralen. Jag blev arg, jag tänkte inte förklara allt.
- Just HURRY! jag kände hur jag lade betoning på sista ordet.
Snabbt lade jag på luren och gick tillbaka till Fannie, hon log med ögonen halvöppna, jag blev ännu en gång rädd. Denna resa skulle vara en avkoppling, men förvandlas och blir till en mardröm istället.
- Fannie, är du vaken?
- Ehhmm.. harklade Fannie fram.
-Fannie, du får inte lämna mig, det kommer hjälp snart!
- jag älskar dig! Sa Fannie med en lidande röst och in genom dörren kom två män klädda i en blå tröja och svarta byxor, med bår.
Fannie's mening ekade fortfarande i mitt huvud.
" jag älskar dig, jag älskar dig "
Skulle jag mista henne nu? Det finns inte bara och jag kan inte ringa hennes föräldrar, jag vill inte oroa dem..
jag tog min och Fannies telefon och följde efter ambulansmännen ut i hissen efter jag låste hotelldörren. Jag tog tag i Fannie hand och kramade den hårt, men jag fick ingen respons. Mina tårar föll ner en efter en på min kind, folket i receptionen stod och stirrade på oss med häpnadsväckande ögon. En av ambulansmännen vände sig åt mig..
- It's gonna be okay, don't worry!
Lätt för honom att säga, detta är faktiskt min flickvän som ligger på båren, inte din. Tack för din empatiska tanke, men den hjälper faktiskt inte här, tänkte jag. Jag fick sitta i framsätet hos föraren, men jag klarade inte mig utan att titta bak, jag såg att mannen som försökte visa empati innan satte fast en kanyl i armen på Fannie, som han sedan sprutade in en gele-liknande sörja, Fannie som alltid är rädd för sprutor, tur att hon inte är vid medvetande just nu. För då hade hon fått panik.
Det tog mindre än fem minuter tills vi var inne på sjukhuset, folk strömmade där inne, jag mötte på folk som grät, som skrattade och som såg allmänt ledsna ut.. Jag hoppas att jag skulle vara en av dem som skrattade. Två unga tjejer i tjugofemårs ålder tog tag i Fannies bår och fortsatte in mot korridorerna, männen försvinner och jag följde tjejerna hack i häl till dem gick in i ett rum där jag var tvungen att stanna utanför, jag var tvungen att sätta mig ner så att jag inte skulle svimma och som tur var, så fanns där en lila plaststol precis utanför rummet. Teven som hängde uppe på den vita vägen störde bara mig, det pratades bara spanska och jag förstod ingenting.
Nervositeten gick som strålar åt alla håll i min kropp, jag väntade på ett besked, vad skulle felet vara? Jag ville inte ens chansa på vad som hade hänt, sen kom en läkare mot mig och en civil-kläd person.
- Hej, jag heter Annika och jag är tolk. Berättade den civil-klädda.
- Okej, vad är det för fel på henne?
Medans Annika pratade med läkaren, blev jag nervös..
- Jo, det är en infektion i nedre delen av magen, men det ska dem fixa, hon kommer få antibiotika och kan troligtvis lämna sjukhuset ikväll om hon piggnar till..
Jag pustade ut en lättnads-suck.
- tack, sa jag och log.
Jag satte mig ner i stolen, läkaren och tolken försvann bakom hörnet, skönt att det inte var något allvarligare.
Mobilen hade satt sig på sniskan i min ficka, så jag tog upp den och tänkte...
Ska jag ringa Fannies föräldrar? Inte? jo..
Jag scrollade ner i mina kontakter och hittade Fannies pappa och ringde.
Han svarade fort.
- Hej Eric!
- Hej, hur är det? sa jag sansat för att inte låta upprörd
- Jo, det är strålande, hur har ni det?
- Ehm.. Jo, få inte panik nu, för allt är fixat.. allt är under kontroll.. Men igår blev Fannie nära på att bli våldtagen, men jag märkte det och hindrade det, och just nu ligger hon på sjukhus för hon fick ont i magen igår och det visade sig vara infektion i magen.. men hon kommer hem ikväll igen.
- Men herregud.. jag kommer ner direkt. jag måste prata med henne.
- Nej! kom inte ner, Fannie kommer hem snart.. Jag lovar att hon ringer dig så fort hon kommer hem, ta det lungt.. jag skulle inte säga att du skulle stanna hemma om det var allvarligare än vad det är nu!
- Okej, men jag är hennes pappa,
- Jag vet, jag är henne pojkvän, jag vet hur jag ska handskas med det här, jag lovar, men jag ville bara du skulle veta vad som hänt.. och vi kommer hem om fyra dagar!
- Eric, jag litar på dig och be henne ringa mig direkt sen! LOVA! jag kommer inte sluta oroa mig förrens jag har hört hennes röst.
- Ta det lungt hon ringer sen, hej!
- hejdå.
Jag blev nästan lite hjärtskärrad efter samtalet, jag visste hur chockad han blev, men han ska inte komma ner här för detta, för hon är ju inte döende..
En läkare kom mot mig och pekade in mot Fannies rum, jag fick komma in!
Det kändes som jag fick eld bakom skorna, som i vissa tecknade filmer, så man flyger fram.
Salen luktade bara unket, usch. Men där låg Fannie, med drop. Ohh, vad glad jag blev av att se henne, men hon var inte vaken.
Jag lade mitt huvud mot sängen och höll henne i handen, plötsligt greppade hon hårt om min hand och öppnade ögonen.
- Fannie!
- Eric, sa hon med en tyst röst.
- Detta som du har varit med om får inte hända, detta är för mycket.
- Du är fortfarande min hjälte Eric. tack!
- Ingenting att tacka för, klart att jag finns där för dig. Jag har även ringt din pappa och berättat allt.
Fannie gav mig en allvarlig blick, och tittade sedan bort igen.
- Vad sa han?
- Han ville komma ner, men jag sade till honom att stanna för vi klarar oss själva! Han blev orolig, men väntar på att du ska ringa honom senare idag..
- Ännu en sak att tacka dig för Eric.. för att du håller lugnet i honom.´
Jag sträckte mig över henne och pussade henne lätt på munnen.
- Jag vill bara till hotellet och tillbringa dem sista dagarna med dig där och sedan åka hem och fortsätta livet med dig!
- Fannie, det lovar jag dig.. det kommer du få göra, vi klarar detta, tillsammans, du och jag.
Läkare konstaterade att vi skulle få lov att åka hem ikväll igen, Fannie fick antibiotika som skulle ta bort infektionen.
__________________________________________________________________________________
Nu är man uppe i 50+ besökare igen, tack! ni är super mina läsare!
Fortsätt att kommentera som ni brukar göra, kram på er!
:*♥
break of dawn ♥ - kapitel 26
Eric's perspektiv;
Att se Fannie ligga där på sängen helt borta, var inte kul.. men samtidigt visste jag om att hon är stark och klarar detta, ingen skulle ta Fannie ifrån mig, inte för att någon hotade med det heller.. men jag orkar verkligen inte ringa till polisen och berätta allt och sen blir det förhör, hit och dit. Nej, jag väntar tills Fannie vaknar och jag kommer stå vid hennes sida.
Jag bara satt bredvid henne på sängkanten timme efter timme utan någon blick eller reaktion. Chocken i min kropp hade inte lättat något alls, jag vet inte hur det är med henne, hur hon mår psykiskt och fysiskt.
Tårarna pressade sig fram i mina ögon och snart var hela min kind blöt. Med min händer mot huvudet böjde jag mig ner mot knäna och kände sakta men säkert att jag somnade.
....
Drömma är nog det skönaste man kan göra.. just nu drömde jag om att jag satt i baren vid poolen och drack en Tequila, tills jag plötsligt får några fingrar i huvudet.
- Eric, Eric, Eric? Hördes en låg röst. Detta var inte i min dröm.
Med ett hastigt ryck ställde jag mig upp och fick syn på Fannie som låg yrvaken i sängen med mascara runt hela ögonen, jag såg hur hon drabbades av panik.
- Fannie! Ta det lungt.. Håll om mig.. Ta det lungt, det är bara jag. Jag tyckte det var så hemskt att se Fannie såhär.
- Jag vill inte, jag vill inte.. skrek hon bara..
Jag tog ett stadigt grepp runt om henne och pressade henne hårt intill mig. På något sätt kändes det som att jag lugnade henne för till sist, lugnade hon ner sig.
- Vad hade hänt om du inte hade kommit in och räddat mig, du är min hjälte .. Sa hon oroligt.
- Jag hade aldrig låtit något hända dig hjärtat, det vet du ! Försäkrade jag.
- Snälla ring inte polisen!
- Nej, jag lovar.. Men då måste du lova mig att berätta allt som hände, även om det är jobbigt.. för jag måste veta, du kan inte gå och hålla det inne! Sa jag.
- Jag älskar dig Eric för den du är, ingen är som du! Du är speciell..
- Jag älskar dig med! Sa jag och kramade om henne..
Var är mina tre önskningar när jag behöver dem som mest? Jag hade använt alla önskningarna till Fannie då!
- Vill du ha något speciellt att äta? Jag går och hämtar vad du vill!
- Jag vill ha frukt, annanas. Sa Fannie.
- Något mer? Jag går direkt ner och köper det..
- Nää.. och du Eric? Snälla säg ingenting om detta till mina föräldrar!
- Jag lovar.. men det är bäst om du säger det själv till dem, för du måste berätta.. ja..
- Hm, jag får se! Sa Fannie och såg galet ledsen ut.
När jag passerade receptionen kom jag och tänka på blickarna jag fick igår.. men idag var det som ingenting.. Dem var lika glada som alltid och hejade alltid när jag gick förbi.
Utanför hotellet stod en polisbil och pratade med ett par ungdomar, jag fick genast en rysning i min kropp, men gick bara förbi utan att slänga ett öga dit.
Solen sken, folket skrek, bilar tutade, det var vanlig utlandsmiljö. Plötsligt kom jag och tänka på Jens och Cecilia. var blev dem av? Vi hade inte hört något från dem, trots att dem bor i samma hotell som oss. konstigt.
När jag kom in i 'solo-market' som affären hette, blev jag kall av luften som strömmade mot min kropp.. det var så ruskigt kallt, jag förstår inte att någon skulle vilja jobba här inne. Jag skyndade mig att ta annanasen som låg i kylen och gick till kassan, det blev en euro och tjugotvå cent. Snabbt gav jag mannen pengarna bakom kassan och nästintill sprang tillbaka till hotellet, in i hissen till vår dörr..
Dörren var helt öppen, jag sprang in, Fannie låg inte i sängen, toaletten var tom, var är Fannie, inte stod hon ute på balkongen heller, var är hon? Jag fick panik, släppte annanasen på golvet, sprang ut i hotellhallen, kunde inte skymta Fannie någonstans. Paniken tog över min kropp, jag kunde knappt andas, varför händer detta mig? Hon får inte försvinna.. Plötsligt ser jag en mörk skugga bakom hörnet till trapphuset och in kommer Fannie.
- Fannie, förhelvete! vet du hur rädd jag blev?!
- What? jag var bara och hämtade is till vattnet. Sa hon förvirrat.
- Oh, fan asså.
Sen gick vi in på rummet och satt i sängen och käkade massa annanas.
- Han hetter George. Sa Fannie.
- Va? vad snackar du om?
- Ja, han igår.
Fannie lät sansad i rösten.
- Jag ångrar mig att jag inte dödade honom. Utbrast jag.
- Nä, Eric.. Det gör du inte. Det du gjorde, kan endast hjältar göra, och du är MIN hjälte!
- Jag skulle aldrig förlåtit mig själv om något hände dig, fan vad jag skulle bli pissed of på mig själv.
Vi satt i säkert en timme och pratade om allt som hade hänt och allt som existerade. På något sätt kändes det som en lättnad, rummet gick från tyngre till mjukt, det var så skönt luften blev så mycket bättre. Fannie började även skratta åt saker nu, händelsen var som glömd, tills Fannie började få riktigt ont i magen, verkligen ont.
Fannie började röra sig i fosterställning och gnida sig. Jag märkte att det var något som inte riktigt stämde.
- Fannie, hur är det?
- Eric, ring ambulans jag klarar det inte mer.. sen slocknade hon.
Jag greps av panik, vad händer?! var är mobilen?
- 911 , hördes en röst i telefonen..
__________________________________________________________________________________
Tack för kommentarerna, ni är underbara, det känns så bra att vara igång igen, jag har faktiskt saknat detta! ♥
kram på er! :*
break of dawn ♥ - kapitel 25
Eric's perspektiv;
Jag fick en klump i halsen, en så stor klump att jag nästan inte kunde andas, jag kände hur paniken sakta men säkert tog över. Var är Fannie? Hon kunde egentligen vara var som helst.. Hos en äcklig pedofil, trillat och slagit sig..
Jag kände hur dåsig jag blev i huvudet..
- FANNIE!!! Skrek jag.. Folket som stod som galna och dansade glodde på mig och log. Vad ville dem liksom? Jag fick ångest.. varför gick vi ens hit, nu hade jag även tappat bort Jens och Cecilia.. AAHHH!
spotlightsen i taket lyste i alla sorters neon-färger.. grön blå rosa.. om och om igen.
Jag fick syn på dörren 'toalett' .. Genast sprang jag mot den vita dörren. Men, det var ju killarnas toalett, vad skulle hon göra där inne? ..'om hon inte var i fara'..
Jag tog tag i handtaget med ett hastigt grepp och öppnade.
- sluta! lägg av! jag vill inte! skrek någon med en fumlig röst och grät.
Jag kunde inte höra om det var Fannie, för det var inte likt henne, men jag hade inte tänkt gå ifrån toaletten utan att hjälpa tjejen som skrek. Plötsligt får jag syn på innersta toalett-dörren öppnas. Det kändes som jag fick två klumpar i halsen, jag får syn på ett par knälånga jeans ligga på golvet, vilket Fannie hade på sig när vi gick hit. Stelheten i min kropp tog över, jag kunde inte röra mig, vad händer? Men på något sätt fick jag styrka och rusade mot dörren, jag vill ALDRIG uppleva den synen igen.
Fannie sitter på toalett-locket med tårar i ögonen, mascaran hade runit ner ända på hennes hals, hon satt i underkläder och skrek.. Med en man framför sig med bar överkropp och shorts som gömde sitt huvud bakom hennes hals och kysste henne, han kanske var i fyrtioårsåldern. Fannie tittade skräckslaget på mig och jag tog fram båda min händer knöt dem och sprang fram mot mannen och slog honom rakt i tinningen så han föll ner på golvet. Ingen reaktion märktes från honom, han hade nog inte ens märkt att jag kom in, jag kollade honom en extra gång och hade inte ork till ett slag till.
Fannie huttrade försiktigt när hon tog upp sina fötter på toalett-locket.
Jag kastade mig runt om henne.
- ÄLSKADE FANNIE, VAD HÄNDE?!
Fannie var så stel, hon kunde inte få fram något ord, hon bara huttrade. Hon grät inte längre, hon var i chock. Jag lyfte upp henne i min famn, hon kändes så lätt..
Snabbt sprang jag ut från toaletten med Fannie i famnen, folk liksom flockade sig omkring oss, dem förstod att någonting hade hänt. En tjej från dansgolvet öppnade toalett-dörren och skrek.. Alla sprang in på toan och skrek:
- CALL 911!
Jag följde min instinkt, och stack till hotellet livrädd med min Fannie.
Personalen i receptionen stod och stirrade på mig när jag klev in i hissen med Fannie, jag brydde mig inte.
När vi kom in på rummet lade jag Fannie i sängen och hämtade vatten till henne.
Jag var i chock och visste absolut inte vad jag skulle göra, men jag kände Fannie så bra att jag visste att jag INTE skulle ringa polisen. Det var hennes sista önskning. Nu var det bara att hoppas på att pervot inte hade gjort något mer, för då ska jag hitta honom och döda honom.
Fannie öppnade ögonen och kollade på mig
- Snälla kan ni sluta? Slumrade hon till och blundade igen.
Jag fick ännu en klump i halsen. alltså tre.
VAD MENAR HON MED NI?!
Jag tog upp mobilen och slog in 911, vad ska jag göra?
_________________________________________________________________________________
Sådär! Jag har alltså börjat skriva igen, och det blir fortsättning på novellen Break Of Dawn.
Kan även avslöja att efter denna novell, startar jag en ny!
Så kommentera detta kapitel och säg vad ni tycker, och snälla kära rara ni, sprid min novell! ♥♥
kram! ♥ ( kort kapitel, men det kommer längre imorgon! )
